Bertil

Tänk att jag visade mej vara en riktig hundtant…

En hundtant är ju en sådan där människa som pratar med ljusröst till sin fyrfotaälskling och hellre frågar honom än någon annan, det är en sådan människa som helst bara umgås med sin hund eller sina hundar, det är en sådan som inte gör något annat än att berätta för folk hur duktig hunden är eller hundarna, en hundtant är kort och gott , enerverande, sjukt tråkig och rätt löjlig, om du frågar mej.

I julas fick jag plötsigt för mej att jag skulle förverkliga en gamal dröm och skaffa, hund.
När jag var liten hade vi alltid en kåt liten dvärgtax som inte gjorde urskillnad på pudel, tax eller granddanois när det kom till höglöps tider, han kunde springa många kilometer för att uppvakta den tik som doftade bäst för tillfället, under normala omständigheter gick han dock helst inte alls. En ytterligheternas tax helt enkelt.
Trots dessa tillsynes , mediokra och nedslåene erfarenheter av hund har jag länge velat skaffa en liten rolig krabat , som drar ut mej på promenader och som glatt viftar på svansen, hur hängig och tråkig jag än känner mej, en hundkompis att dela värme med i soffan och en liten kul krabat att dela dagarna i butiken med.
Jag har aldrig sett på mej själv som en hundperson, men tanken har varit lockande, vår hund ska ju inte bli så där fånigt bortskämd utan han blir ju självklart med hjälp av sunt förnuft google och bestämdhet en karaktärsfast hund som gör vad matte säger.
En hund som är hund, inte ett bebissubstitut eller en bortskämd liten bråkmakare.
Jag har hållit ögona öppna och varit sugen på en mellanstor hund med lurvig päls och oklar stamtavla.
Så var han plötsligt där, hans bruna stora ögon blickade mot mej från blocketannonsen och jag satte mej genast i bilen och körde för att träffa honom, han var lika stilig sprudlande och söt som på bilden, -prins Bertil. Han tingades och jag vände åter till hemmets lugna jule-vrå för att googla om valp uppfostran och ev grundregler.

Det verkar helt ärligt inte vidare svårt att uppfostra en valp, bara att vara bestämd och kontinuerlig….

Det kan ju inte vara så svårt, vad kan möjligen gå fel, bara att lyfta ut den lille krabaten när han vill kissa och bajsa , bara att säga nej och lyfta bort valpen om den biter i olämpliga fremål osv….-enkelt .

Den efterlängtade onsdagen kom då vi skulle häma Bertil , och efter det är inget sej likt.
Det visade sej att jag beter mej som en kärlekskrank tonåring, vilket är en underbar men förfärlig egenskap, jag vet precis vad som ska göras men det går inte.Hjärtat värker, tankarna snurrar endast runt Bertil, Bertil med sin lilla nos mjuka tassar roliga svans och varma tunga, Bertil som kanske är det sötaste mina snart halvsekel gamla ögon någonsin skådat, Bertil….

Första natten är det viktigt att valpen förstår att den har en egen sovplats och det är bara att hålla sin hand i närheten eller i korgen för att skapa trygghet, vilket ju låter lätt nog, om det inte hade varit för att det är omöjligt att lyssna på en ylande, läs gråtande.., valp utan att lyfta upp honom i sängen där han omedelbart somnar med tassarna i vädret och snarkar sött tills det är dags för kisspaus.

Det är lätt att läsa att fasta rutiner ska sättas med detsamma, då det innebär att maten ska tas bort och fram vid bestämda tider oavsätt om valpen ätit ordentligt, eller ej , alldeles naturligt rent teoretiskt med det känns ack så svårt att efterleva, tänk om han plötsligt dör den stora svält döden, eller om han blir hungrig igenoch börjar hata mej osv..

För att valpen ska känna trygghet ska han gärna vistas på ett inhägnat område där han kan känna sej trygg och dra sej tillbaka om han vill vara i fred i början, små valpar har svårt att ta in alla intryck som vistelse ute i stora vida världen innebär, det är ju självklart, att han gnäller och gnyr lite är inget att bry sej om , bara att ignorera……kan meddela från säker källa att det är väldigt svårt att ignorera en ylande valp och det känns inte på något vis bra i magen att låta honom hålla på tills han tröttar ut sej själv.

Att gosa med valpen och ligga på golvet och prata med bebisröst är något som plötsligen känns alldeles naturligt, som om det inte går att göra på något annat vis, att flytta runt på korgar leksaker och bilburar känns som den naturligaste sak i världen och när vännerna bjuder på middag är det plötsligt vi som blir sena för att Bertil sover eller för att han kanske inte orkar.

At vara valpägare är ett kapitel för sej, ett arbetsamt, uttröttande, underbart och glädjande kapitel där en lär sej osannolikt mycket om sej själv.

Som sagt det har visat sej att jag är en riktig hundtant, jag pratar med Bertil som om han vore människa, en väldigt liten människa, jag låter maten stå framme i fall han blir hungrig och jag får ett hjärta som vore det av glass som smälter när han vill sova i sängen, sitta i soffan eller om han inte vill vara i sin inhängnad.
Jag vet att alla dessa saker ska göras från början för att valpen ska lära sej och känna sej trygg, men just nu känns det som om det är omöjligt och som om det kanske kan gå att börja med valp uppfostran i morgon eller möjligen en helt annan dag, nu hinner jag hursomhelst inte skriva mer, för det lägger sej en varm liten valpkropp i mitt knä som vill ha uppmärksamhet, han drar lekfullt i min nya sidentunika men det gör kanske inget,det finns säkert fler sidentunikor och jag lär honom vad han får tugga på en annan dag, just nu ser han så galet glad och söt ut.

Frågar du mej så är hundtanter, den bästa sortens tanter.

Ha en gosig nosig mosig dag där ute!
Selma